Språket

Historiskt hänförs isländskan till de nordgermanska språken, närmare bestämt den västnordiska grenen. De närmast besläktade språken är färöiska och norska. Då Island koloniserades 870-930 kom de flesta bebyggarna från den norska västkusten. Den norska som talades där vid den tiden är stommen i dagens isländska, som i liten grad har påverkats av andra språk fast det bland inflyttarna fanns en del andra skandinaver och kelter.

Isländskan och norskan skilde sig inte nämnvärt från varandra före 1300-talet, då norskan började genomgå stora förändringar. Isländskan däremot behöll sin gamla form till stor del på grund av den starka litterära traditionen. Den skriftliga sagatraditionen uppstod redan på 1100-talet. Också öns läge långt ute i Atlanten bidrog till språkets oföränderlighet, eftersom förbindelserna till andra folk minskade i och med att landet började utarmas och förlorade sin flotta. Stora fonetiska skillnader till trots kan en islänning av i dag utan anstränging läsa förfädernas litterära alster, för språket är till struktur och ordförråd i stort sett detsamma.

Grammatiskt påminner isländskan om tyskan, och har också beröringspunkter med gamla, svenska dialekter. Substantiven har tre genus och böjs i fyra kasusformer. Men till skillnad från tyskan har isländskan ingen egentlig fristående artikel. Den bestämda artikeln fogas till ordet (jfr ein Mann, der Mann – maður, maðurinn). Grammatiska genus är femininum, maskulinum och neutrum, och kasusformerna nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Adjektiven har en stark och en svag form, och rättar sig i böjningen efter substantiven. Detsamma gäller räkneorden 1-4.

Den isländska verbläran är inte heller utan förvecklingar. Till skillnad från svenskan böjs verben efter person. De indelas i starka och svaga verb. Tidsformerna är presens, preteritum, perfekt, pluskvamperfekt och futurum. Konjunktiv, nästan utdöd i svenskan, är en fullt levande form som också böjs efter person. Både presens och perfekt particip har en bredare användning än i svenskan, och med hjälp av den senare bildas passiv. Ändelsen -st kan fogas till många verb, som då får en mediopassiv eller reflexiv betydelse. Särskilda imperativformer finns både i andra person singularis och i pluralis.

Det isländska alfabetet har åtta bokstäver som saknas i det svenska: Áá, Ðð, Éé, Íí, Óó, Úú, Ýý, Þþ, Ææ. Svenskans å och ä finns däremot inte. Á, é och ó betecknar diftonger, medan í/ý och ú är odiftongerade. Några av de isländska ljuden finns inte alls i svenskan eller andra nordiska språk. Hit hör uttalet av þ och ð. Tonlöshet samt post- och preaspiration är andra speciella drag i uttalet av konsonanter. Isländskan har intonationen gemensam med finskan, trycket är alltid på den första stavelsen. Skriftspråket i isländskan är förhållandevis systematiskt.

Språkpolitiskt strävar islänningarna efter att bevara språket så fritt från utländska lån som möjligt. Det egna språket anses vara en av de viktigaste källorna till en bevarad identitet. Nya fenomen får nästan utan undantag isländska ord som ofta snabbt införlivas med det vardagliga språkbruket.

Tusentals islänningar emigrerade vid sekelskiftet till Nordamerika och Kanada. I Winnipeg i Kanada till exempel, där också många finländare slog sig ner, grundades kolonin New Iceland. Också på den nya kontinenten har det gamla isländska språket talats fram till våra dagar.

Man brukar räkna med att inga egentliga dialekter finns på Island, men islänningarna har ändå utgående från uttal, ordval och uttryck kunnat indela varandra efter landsdel. Nu då en stor del av befolkningen koncentreras till Reykjavík och södra Island börjar språkskillnaderna jämnas ut, och språkforskare anser att de små skillnaderna snart kommer att höra historien till. Däremot blir den yrkesbaserade jargongen allt mer framträdande.

För en finlandssvensk är det långtifrån omöjligt att lära sig isländska. Snart nog kommer den som ger sig i kast med det isländska språket att upptäcka de stora likheterna. Grundordförrådet är till stora delar detsamma, och ofta har man oväntad hjälp av både dialekter och ålderdomliga svenska former, samt av andra skandinaviska språk. Rester av det gamla kasussystemet finns i svenskan i vissa uttryck, t.ex. dativ (västerom havet) och genitiv (till havs). Intonationen känner vi från finskan.

I Finland kan man studera isländska vid Helsingfors universitet under utbildningsprogrammet för nordiska språk. Var och en har rätt att följa med på föreläsningarna också utan speciell studierätt. Vid övriga universitet i vårt land som erbjuder studier i nordiska språk ordnas temporärt kurser i isländska, till exempel Lapplands universitet har ibland haft isländska sommarkurser på programmet. "Lärobok i nutida isländska" av Ingegerd Fries är en grundkurs i isländska för svenskspråkiga. För självstudier finns också material på engelska. Kai Saanila har på finska sammanställt läroboken "Islantia kaikille" och CD-romserien "Opi islantia".

Uppgifter om det isländska språket finns på engelska bl.a. på webbplatsen Omniglot.