Modernismens genombrott i den isländska prosan

Trots att det först är 1950-talet som kan kallas modernismens decennium i isländsk prosa ligger dess rötter redan i tiden efter första världskriget. Förbättrade kommunikationsmöjligheter och en begynnade urbanisering svepte nya idéströmmar utifrån världen till det på många sätt isolerade Island. Samhällsmedvetenheten ökade och litterär puritanism bekämpades med nya radikala idéer.

Den som anses ha banat väg för modernismen på Island var socialisten och samhällskritikern Þórbergur Þórðarson (1889-1974) och hans verk Bréf til Láru (1924). Þórbergur Þórðarson med sin skarpa penna utvecklade en egen litterär genre där han kombinerade bl.a. brev, anekdoter och minnen i en säregen blandning, ofta med självbiografiska förtecken.

På 1930- och 40-talet hade samhällsrealismen sin blomstringstid. Det var då Islands stora författare och prosalitteraturens viktigaste förnyare, nobelpristagare Halldór Laxness (1902-1998), skrev sina första betydelsefulla romaner. Laxness satte samhället i gungning genom att på ett nytt sätt behandla något så heligt som sagalitteraturen. När det andra världskriget bröt ut stod en ökad internationalisering för dörren också på Island.

Övergången till modernism i den isländska litteraturen hade sin grund i de snabba samhälleliga förändringarna under andra världskriget och efter dess slut. Landet lösgjorde sig slutgiltigt från det danska styret och förklarade sig självständigt. Under kriget var Island ockuperat först av engelsmännen och därefter amerikanerna. Island gick med i Nato 1949 och den amerikanska armébasen i Keflavík grundades år 1951. Fiskeriet utvecklades till huvudnäringsgren, flyttningen från landsbygden tog fart och den ekonomiska utvecklingen likaså. Förhållandet till den utländska makten var ytterst ambivalent, men dess närvaro fick samtidigt islänningarna att leta efter sin egen identitet och hade del i att litteraturen i snabb takt förnyades från grunden. Förändringarna kom först till synes i diktkonsten kring decennieskiftet 1950, men i bakgrunden började en rad betydelsefulla prosaister mogna. Av dessa är ungefär ett halvt sekel senare några fortfarande aktiva.

Eftersom litteraturen har varit så viktig för Island, för dess språk och kultur, väckte den litterära traditionens förnyare en protestvåg kanske av ovanligt kraftigt slag. Ändå började novellkonsten lösgöra sig från traditionen i början av 1950-talet. Den traditionellt realistiska skildringen fick ge vika för abstrakt tänkande, författarna förmedlade själens avgrundsdjup och utforskade stundens känslor och sinnesstämningar. Ásta Sigurðardóttir (1930-1972), en av de första nya novellisterna, skildrar mästerligt ensamheten och utsattheten hos den lilla människan, förskjuten av samhället. Fastän Ástas noveller väckte anstöt på 1950-talet för det som upplevdes som sedlöshet och frispråkighet var hon också beundrad och hyllad. Hon är fortfarande en av Islands mest lästa novellister. Till novellens förnyare hör också Jón Óskar, Steinar Sigurjónsson, Geir Kristjánsson och Thor Vilhjálmsson (f. 1925), som är en av de mest betydande författarna från seklets senare hälft. Thor debuterade år 1950 med en samling kortprosa, Maðurinn er alltaf einn, som på många sätt avviker från den traditionella stilen. Här ingår bl.a. berättelser från Sydeuropa i resedagboksstil. Dessutom låter författaren olika människor på odefinierbar tid och plats själva komma till tals genom fria associationer och tankeflöden. Senare har Thor gett ut en bred samling romaner. År 1988 fick han nordiska rådets litteraturpris för "Grámosinn glóir" (Gråmossan glöder).

Guðbergur Bergssons (f. 1932) första bok publicerades år 1961. Hans roman "Tómas Jónsson. Metsölubók" (Tómas Jónsson. Bestseller, ej översatt) som publicerades fem år senare, har kallats den isländska romantraditionens vändpunkt. Boken upplevdes som ett uppror mot den traditionella romanen; människor och tidpunkter blandas samman och byts ut, romanen klipper bort och skär sönder, och händelserna överstiger gränserna för det logiska. Guðbergur väckte med sin roman heta diskussioner och fungerade utan tvekan som uppmuntran för många andra av den nya tidens författare. Fastän Guðbergurs romaner kritiserades för att vara "smutsiga", fanns det de som ansåg att författaren i grund och botten är moralist. Han kritiserar överklassens skenhelighet, som bäst med en stor portion humor. Guðbergur är otvivelaktigt en av de mest omdiskuterade författarna genom tiderna på Island. Hans bok "Svanurinn" (Svanen), 1991, nominerades till nordiska rådets litteraturpris och den har fått det isländska litteraturpriset. Romanbiografierna "Faðir og móðir og dulmagn bernskunnar" (Far och mor och barndomens magi) 1997 och fortsättningen "Eins og steinn sem hafið fágar" (En sten som havet slipar) 1998 var nominerade till nordiska rådets litteraturpris 2000.

Svava Jakobsdottir (1930-2004) hör också till den isländska prosamodernismens förgrundsgestalter och till Islands viktigaste författare. Den stil som hon använde i början har ibland kallats grotesk naturalism; de mest förskräckliga händelser beskrivs skickligt med sirligt formulerade ordvändningar. Hon kritiserar samhället, dess brist på moral, törsten efter pengar och kvinnans ställning samt de amerikanska truppernas närvaro.

Fastän Ásta, Thor, Guðbergur och Svava framstår som de viktigaste namnen inom den modernistiska prosan fanns det många andra prosaförfattare på 1950 och -60 talet som det är skäl att nämna. Prosaisten och poeten Ólafur Jóhann Sigurðsson (1918-1988) skrev redan innan modernismen samhällsrealistiska böcker som skattar livet på landsbygden högt. Ólafur, som vid tiden för modernismens genombrott snarare höll sig till den traditionella stilen, reagerar starkt mot tidens tecken på förfall. Han fick nordiska rådets litteraturpris år 1976 som den första islänningen.

Poeten, prosaisten och novellisten Jakobína Sigurðardóttir (1918-1994) skrev realistiskt färgade skildringar, men gjorde också betydande experiment. Jakobínas andra bok, Dægurvísa (Dagens sång, ej översatt) från 1965, var Islands första s.k. kollektivromanen. Den har ingen huvudperson utan behandlar en grupp människor som står inför likartade problem. Bland andra författare kan nämnas Ragnheiður Jónsdóttir (1895-1967) som har blivit känd speciellt som barn- och ungdomsförfattare.

1970-talet har kallats neorealismens decennium i isländsk litteratur och 1980-talet postmodernismens. Om 1990-talet tvekar man ännu – och kanske får det aldrig en titel, men om dessa tre decennier isländsk litteratur berättas det mera i den finska novellsamlingen "Meren neitoja ja meren miehiä" som utkom våren 2001.

Översikten för ambassadens hemsida är skriven av hum.kand. Seija Holopainen, 2000

Böcker översatta till svenska av författare som nämns i översikten:

Ólafur Jóhann Sigurðsson:

Du minns en brunn [Að laufferjum], tolkn. Inge Knutsson. 1975

Pastor Bödvars brev [Bréf séra Böðvars], vers. Ingegerd Fries. 1978

Jakobína Sigurðardóttir:

Levande vatten [Lifandi vatnið], övers. Inger Pálsson. 1976

Snaran [ Snaran], övers. Inger Pálsson. 1978

Thor Vilhjálmsson:

Speglat i en droppe [Andlit í spegli dropans], övers. Peter Hallberg. 1961

Fort fort, sa fågeln [Fljótt fljótt sagði fuglinn], övers. Peter Hallberg. 1976

Månskära [Mánasigð], övers. Inge Knutsson. 1977

Gråmossan glöder [Grámosinn glóir], övers. Peter Hallberg. 1986

Nattligt dråp [Náttvíg], övers. Kristjan Hallberg, Peter Hallberg. 1990

Svava Jakobsdóttir:

Den inneboende [Leigjandinn], övers. Ingegerd Fries. 1971

Gunnlöds saga [Gunnlaðar saga], övers. Inge Knutsson. 1990

Guðbergur Bergsson:

Svanen [Svanurinn], övers. Inge Knutsson. 1993

Far och mor och barndomens magi [Faðir og móðir og dulmagn bernskunnar], övers. Inge Knutsson. 1997

En sten som havet slipar [Eins og steinn sem hafið fágar], övers. Inge Knutsson. 1998

Översatta noveller finns i samlingarna:

Berättelser från Island. 1976

Kärlek är ej befrielsens sång. 1989

Sen dess har jag varit här hos er. 1990

Tanken strövar vida. 1990